Det var vår. Jag tror det var vår. Jag är ganska säker på att det verkligen var vår. Jag tror inte det är fake news, att det var vår. Jag har mina starka aningar om att det var vår när det här hände, som jag ska berätta om, men mitt minne är fortfarande grumlat av hjärndimma och mitt sinne följer liksom inte ett vattenpass sen jag var med i testgruppen för Coffee Kombat Kombucha Kick-out, Löfbergs Lilas dödselixir som de nu slutförvarar utanför Vilnius. Så jag vet inte med hundraprocentig säkerhet, kanske bara 35-42 eller så. Det vinner en ju inga val på. Det är bara ett svagt regeringsunderlag. Å, om bara vi hade säg George Harrison här som kunde sjunga Little darling, it’s been a long cold lonely winter/Little darling, it seems like years since it’s been here och sen sätta sin godkäntstämpel and I say it’s alright. Om bara någon studentkör kunde klämma i med Längtan till landet. Om bara Vivaldi kunde dirigera något schysst, dunka in lite kvittriga och kvillriga flöjter och pukor… men det är ju det där. George Harrison är numera den hinduiska motsvarigheten till ett spöke, alltså reinkarnerad dit vi inte kan följa honom, en schysst gosskör skulle bryta mot församlingsrestriktionerna och Vivaldi, ja, han dog innan Karlstad grundades. Synd det. Han missade när Sven Ingvars vände upp och ned på Karlstad. Sven-Erik Magnusson, alltså sångaren, du vet någon lyfte upp honom och höll honom upp och ner, vet du och då… vände de ju upp och ner på Karlstad. Nu känner jag inte Vivaldi personligen, men jag kan gott se honom skrocka bland alla pukor och trumpeter åt det där. Helt klart.

Ni har väl hört om den där Opålitliga Berättaren? Ja, jag skäms lite för att säga det, men det råkar vara jag som fått det smekande öknamnet. Det är jag. Det var inget stort. Jag bara drog några valser, menuetter och en och annan intensiv tango. Hur stor var fisken? Jamen såhär nånting. Ni vet. Gäddan får en extra stjärtfena kanske. Som i Storfiskarevalsen. En tar till mycket mycket mer. Gäddan får en extra sidofena, en extra tandrad, två extra hjärnor så att den flyter som ett stridsskepp av pykrete. Tar sig lite friheter. Kryddar storyn. Lite garam masala där, lite dukkah där, lite za’atar, lite furikake, lite ras el hanout. Du provar dig fram. Sen får du plötsligt Opålitliga Berättaren slängt på dig. Lite oförtjänt kan jag tycka. Jag menar, vem gillar inte lite krydda? Lev lite! Ja, jag måste i alla fall säga det efter den där domen i Värmlands tingsrätt, att mina berättelser, de får en ta med en nypa salt. Och en tequila. (Förlåt men det finns det alltså papper på. Juridiska papper på. Jag måste säga så.)

I alla fall, vi säger det. Att det här utspelade sig på våren. I lövsprickningstiden, vaccinationstiden, fas 2 om de hunnit vilket jag betvivlar, helt enkelt tiden för den tredje vågen. Du har haft din kyndelmäss, din chun jie och din norooz. Du har rivit av martenitsa, är mätt på holi och har precis tryckt nyllet fullt med fastlagssemla. Men än är det långt till vidovdan, långt till duanwu och o-bon, långt till krishna janmashtani,  långt till eid al-fitr, och långt till national catfish day.

Det var i varje fall då, på min morgonpromenad med mina trettiotre rottweilers (tjugofem hette Lucifer, två Satan och sen var det Hubbe, Dubbe och Hjalmar) mellan Kroppkärr och Lorensberg som jag träffade Vandraren. Hen mumlar så mycket, men hen verkade ha en hel del på hjärtat. Jag suckade, och mina rottweilers med mig (speciellt Hubbe, Dubbe och Hjalmar) för de visste att om det gått en vinter sen du träffat Vandraren, då kommer hen ha mycket på hjärtat och du kommer inte ha hjärta att avbryta hen för det är egentligen synd om hen, hen har inte så många vänner. Så vi gjorde halt hela brigaden, grävde ner tassarna i marken runt elljusspåret där vi stod och gjorde oss redo för mummelfest. Men knappt hade Vandraren (som såg ut precis som en vanlig vandrare mittemellan medellång och mellanblond, tvåfjärdedelar Orient och tre sjättedelar Occident, hälften David Bowie, hälften Grace Jones, halvvägs genom en könskorrigering och i ljum medelålder och hade gjort så många burpees och knähopp och uppåtgående småstadssolen och crossfitpass och skrattyogasessioner och handklaver och klarinett ska det va’ tjo-och-tjim-och-inget-annat att hen nu kunde ta inte kanske sjumilasteg, men ändå, några hundra meter per steg) börjat mumla sitt CV förrän en ännu större fasa syntes längre fram på vägen: där kom Åke Tråk traskande. Om Vandraren var torr och tråkig, kunde ta lång tid på sig, då var det inget mot Åke Tråks monologer och tirader. Svarta hål av tråkighet. Rena sömnpiller till argument. Och alltid så negativ, så gnällig och så  futtig i sina tankelinjer. Ja, Åke Tråk being Åke Tråk egentligen. Ni förstår, jag behövde göra något. Jag var så coronatrött av coronavinterns coronatrötta coronaisolation egentligen, men Åke Tråk… jag var så ur flås vad gäller småprat. Hade inte pratat med en käft förutom hundarna på ett halvår. Jag skulle inte orka en minut med Åke Tråk. Så jag fick ta det på volley: be Vandraren ta med mig till Lorenzburg. Som sagt, jag hade inget annat val. Så jag tog sats, alla Lucifer tog sats, Hubbe, Dubbe och Hjalmar tog sats, och så frågade jag Vandraren om hen inte kunde göra det där hen brukar göra för att öppna en portal till Lorenzburg. Hen ryckte på axlarna och frågade:

”Vadå?”
”Du vet, det där du gör.”

Åke Tråk kom närmare med sitt fåniga leende och töntiga vinkande. Men Vandraren bara ryckte på axlarna igen och sa sitt dumma ”vadå?”. Nu började jag, Hubbe, Dubbe bli riktigt oroliga (alla Satan och Hjalmar var dock lugna). Åke Tråk började redan säga hej i slowmotion (han sa allt i slowmotion) och snart skulle den obligatoriska ”jaha, hur ska man hälsa nu då”-vinkningen komma, och då skulle det vara för sent.

”DU VET! DET DÄR DU GÖR!”

men Vandraren upprepade bara sitt ”vadå?” och skakade på axlarna en tredje gång. Luften gick ur mig och jag gjorde mig redo för en helvetestur av småprat, men så började istället luften snurra. Eller rättare sagt, vi snurrade upp i luften. Vandraren hade sagt de tre ”vadå?” och gjort de tre axelryckningar som krävdes för att öppna upp portalen till Lorenzburg, och vi var på väg till andra sidan. Jag höll hårt i alla koppel och kunde se hur Åke Tråk stod kvar därnere på elljusspåret och vinkade sin dumma vinkning, men vi, vi var fria från honom nu. Vi skulle till Lorenzburg

*

Jag kan inte påstå att landningen var mjuk, men inte heller hård. Den kändes, men jag har känt värre. Det är som att beskriva mellanmjölk: den är inte lättmjölk, men inte heller särskilt tung, som att beskriva tisdag: inte riktigt en bra veckodag, men heller inte nödvändigtvis den sämsta. Ni förstår och jag nöjer mig där.

När jag reste mig, borstade jag av dammet. När mina ögon blinkat ur sig all tändvätska (det älvapulver, eller ängladamm om en så vill, som en oudvikligt täcks när en byter världar via portaler på det där sättet hade korsreagerat med min Kombat Kombucha Kick-out-condition och fått mina näthinnor att gehennabrinna lite grann) och jag ställt alla mina kroppsdelar i upprätt läge, kunde jag konstatera att jag inte precis var i Region Värmland, Karlstad kommun längre utan i dess absoluta motpol: ingen annanstans än Lorenzburg, serrö. Bieffekter: temporärt förlorande av förmågan att skita, overklighetskänslor á la fata morgana, korsat med Münchhausen-by-proxy, toppat med folie a deux. Det här var min första portaltransferering, förstår ni. Aha, säger ni då, sånt händer ju  ̶a̶l̶l̶a̶ ̶d̶e̶n̶ ̶b̶ä̶s̶t̶e̶ bara dig i hela universum.

Vandraren stod med mig där, hen var lika oberörd som alltid. Det finns inget som berör hen. Det skulle vara när Chris de Burg croonar Lady in Red, då går det att urskilja små ryckningar bakom Vandrarens ögonlock, men tidsresor, portaltransfereringar, tisdagar: nada, nothing, noll och intet. Mer då: alla hundarna hade förvandlats till floriller och börjat flyga iväg. Det kan ju lätt på så på vägen, men mina ögon var ändå fuktiga av tårar och tändvätska när jag såg dem lyfta som en flygformation mot Lorenzburgshimlen. Något mycket obehagligt också: Åke Tråk hade följt med. Han måste ha sugits in i vårt kraftfält och åkt snålskjuts. Kan ni tänka er så jävligt. Panikångesten kom som en blixt ur mörk himmel och jag säckade ihop av vanmakt. Vad mer än att byta dimension går ens att göra för att undvika en person som är på det viset? Ja, jag säckade ihop och gjorde mig redo för en tråkattack, säkert etter och nollor värre nu när vi också var i ett sånt roligt rike (säga vad man vill om Lorensberg men Lorenzburg är kanske snäppet mer färggrant och glatt, nöjsamt och stojsamt på den bästa av dagar), jag menar som konstrast måste ju då Åke Tråk öppna munnen och i princip få hela världen att implodera. Han hade tagit sikte på mig efter att ha borstat av sig dammet från all tweed (mycket damm och mycket tweed blev det) och skulle snart till att börja snattra. Men då hände något som jag inte trott var möjligt, alla de gånger jag måste tagit omvägar över halva Värmland för att undkomma Åke Tråkmånsen (som vi smädsamt kallade honom bakom hans rygg istället för soldatnamnet Tråk), då öppnade Åke Tråk munhålan, satte svalget i gungning och ut kom något… som var riktigt kul. Alltså, faktiskt riktigt kul. Det är nu så, att eftersom skämtet drogs vid tiden för övergången mellan världarna och ängladammet skapar en sorts jetlag för rolighet, går inte skämtet att uppfatta för våra vanliga dödliga öron, eller uppfattas av våra vanliga värmländska ögon. Men transkriberat blir det ungefär såhär:

Har ni tänkt på det här med att en * när en ska *? Eller hur, visst är det alltid * när en precis ska till att *? Och då kommer alltid * när i alla fall jag (det kanske bara är jag), då kommer alltid * och * när de * och * med rörtången. Eller är det bara jag som *?

Det går som sagt inte att förklara på ett vettigt sätt, men där och då gav vi alla tre upp ett gemensamt gapskratt som skrämde floriller, skakade ned stenfrukter och fick bergsmassiv att dansa boogie-woogie. Så mycket oväsen förde vi, att vakter skickades ut från slottet för att se vad det här nya, senaste hotet mot rikets säkerhet var för något. Vandraren hade jag aldrig sett skratta förut, nu skrattade hen så att glädjetårarna bildade kratersjöar, skrattsalvorna steg upp som rök ur munnen och bildade egna stjärnbilder, och lungorna gick det hål på så vi fick ordna konstgjord andning i en halv minut innan hen levde igen. Jag måste ha skrattat minst lika mycket, för när jag kom till sans igen hade jag ömsat skinn och levt tre hundår, två ormår och en halv hockeymatch. Åke Tråk skrattade åt sitt eget skämt vilket han alltid brukade göra men nu hade han fog för det: det skrattet användes sedan som exempelskratt på minst två ståuppakademier. Men det slutade inte med det, för som sagt hade vakter kommit och på goda skäl häktat oss för att vara skrattesmitare från skratteparadis alternativt skratterrorister med skrattsalvor, skrattgevär, skrattbazookas och skrattbomber under västarna. Jag vet inte om det var på så goda grunder, men jag är heller inte jurist. De slog oss alltså i bojor och vi gick visslande i gåsrad tills Pärlehorns toppar syntes, först i horisonten, sen alltmer i närheten och till slut så nära att vi gick in genom portarna. Närmare vet jag inte, om det går att komma.

Jag hade nu aldrig varit i Pärlehorn förut, jo, några år sen men det var då ni vet när de byggde om och allt var täckt av blå tältduk och finkornigt byggdamm. Men det är ju storslaget! Ja, det vet ni ju. Pärlehorns bekronade tornande över nejden, men det där rokoko-aktiga tornet och K-märkta design, det tror jag ni minns själva. Hur det glittrar och glimmar, tjoar och tjimmar. Dwarkarna ute på små ärenden, animulernas smuljakt. Och florillerna! Florillerna. Mitt i tung parningssäsong. Som de sjöng, som de lockade, som de pockade och smockade. Truldrornas skyttegravsbeteende, som ibland tittar upp och frågar sig liksom ”hur gick det där nu då”, och så är de ju så lustiga att se. Mycket lustigare än små grodorna faktiskt! Sturerna och sturmgångarna, panoptiklopserna och pyttlingarna… de berikar onekligen mångfalden.

Men vi kom inte precis in i en triumfatorisk vagn dragen av triumfatoriska hästar i triumfatoriska kläder. Vi såg mer ut som om det var temafest med maskerad, och vi skulle gestalta ”övervintrade på ett firmagig” eller något lika intetsägande löjligt. Vandraren, hen hade sin vanliga, vanliga blick. Det var inget särskilt med dem. Jag måste ha sett ut som ett kilo smör som sakta smälter, en ansiktsdel i taget. Åke Tråk då? Han såg ut som att en meteorit kommit från ingenstans, sagt hej, avslöjat hur han kommer att dö och sen gett sig av ut i rymden igen. Kan jag vara rolig? tänkte han förmodligen. Kan jag vara rolig? Kan jag vara rolig? Kan jag vara rolig? Han gjorde alla betoningar, ändrade de om och om. Han hade (förmodligen!) hunnit igenom sju cykler av det där innan vi kom in på Vägen som leder mot slottet. Vad den nu heter. Ni kan Lorenzburg-googla det. Det var nu så, att ett brott så allvarligt som vårt, påstod en av vakterna i alla fall (lite pillemariskt tyckte jag) krävde en direkt audiens med prinsen. Jag tyckte det var konstigt redan där. Och Pärlehorn, som annars brukar vara rätt så lattjo, var inte så kul faktiskt. Inget stim, tjo, tjim eller tjatter. Det var som om Hoppet släppts ut ur kistan där den vilat och nu försvunnit ut i tomma luften, och vi var de enda som kunde återfinna det- och det var bråttom, för det måste ske innan vårdagjämningen.

Mycket riktigt. Så fort vi kom in i tronsalen fick vi uppdraget. Fursteens meddelande var snabbspolat, så att vi inte skulle ödsla någon tid. Allt vi hörde var:

Hej! Hoppet! Det är ju det sista som överger människan, eller hur? Men nu är det såattdetändågjortdetochföratträddavärldenmåstenigeerivägpå ett äventyr och rädda hoppet, våren och solen. Le Printemps Retournera! Ni hittar nog hoppet bara ni letar i sydväst. Ni är de enda som kan göra det här. Ni är de enda som kan återfinna det; och det är bråttom, för det måste ske innan vårdagjämningen.

Sen snabbspolades också vår färd ut ur Pärlehorn och vi var tillbaka dit vi kommit ifrån och började gå mot sydväst. Det här är ett snabbspolat äventyr så vi gick, gick ett tag till och sen kom vi fram. Vi hittade rätt plats direkt, eller på andra försöket var det. Direkt överkom vi alla hindren (för att det var så bråttom) och vi bråkade och blev sams med varandra för att enas i sökandet efter hoppet och Vandraren blev en hejare på kroki, och Åke Tråk hann bygga upp en imponerande frimärkssamling, inklusive Jubileumsmärket där en jätte äter en florill och det förgyllda av Fursteen vid hans kröning som bara finns i tre exemplar.

Så snabbt gick det, sen var vi framme vid scenen där allt skulle upplösas, och vi skulle hitta Hoppet, eller skulle vi? Det var det, som skulle avgöras. Det, som kommer nu, avgör allt. Det är själva poängen med att ha läst såhär långt nu, som kommer att komma. Det här är guld.

Varthän har Hoppet flyktat

serni, vet vet ej jag

jag strövar och min ändalykta

den har jag alltid bak

Åke Tråk föll inspierad av det Stora Ögonblicket in i sitt urusla gamla diktaren men här gjorde Vandraren något jag alltid kommer att beundra hen för: sade rätt och slätt åt Åke Tråk att hålla käften.

Någon minut efter det hittade vi hoppet. Det var så lustigt, för det fanns liksom Fursten sagt, i sydväst. Vi frågade första bästa rustika fiskegubbe, och Hoppet fanns, det fanns i en sydväst. Han tog av sig hatten, bara, och där fanns Hoppet (det var en sfär som liknade en snöglob). Så enkelt kan det vara ibland. Hoppet finns i en sydväst, i en gammal fiskaregubbes hatt, i ett barns skratt, i en hunds ögon eller i 24-pack på ICA Maxi Storköpshandel. Vi fick Hoppet utan att ge något i gengäld (Åke Tråk insisterade på att få läsa en stämningsdikt men då gjorde fiskaregubben något jag alltid kommer att beundra honom för: han sade rätt och slätt åt Åke Tråk att hålla käften), sen gick vi tillbaka. Även det gick fort i det här snabbspolade äventyret, och det mest spännande som hände, egentligen, var när Vandraren försökte dansa lambade men ramlade så illa att tre brädgårdar och tvenne ladugårdar blev till sågspån. Men det var inte det vi skulle prata om.

Vi kom tillbaka till Pärlehorn i triumf. Det var tider, det! Journalfilmstider, Kennedy-paradstider. Det såldes hotdogs. Det såldes langos. Det såldes tacos och nachos och churros och vatos locos. Våren fick sin största hejaklack. Le Printemps Retournera stod tryckt på stora skyltar och banderoller. Det fanns på t-shirtar och såna där foam fingers, lustiga vantar med ett stort finger. Floriller formade fjärilsmönster av hopp, trumpeterna spelade When the saints go marching in och en kör av jättar och dwarkar sjöng hellre än bra. Vi gick lite skamset längst fram i paraden, och jag började längta hem. Vandraren också, såg jag på hen, men Åke Tråk verkade bara stortrivas (måtte han stanna kvar i Lorenzburg så jag slipper träffa honom på mina ensliga promenader!) och var tvungen att fysiskt hållas fast för att inte stämma upp i en svallande hyllningsdikt. När vi kom fram fick vi gåvor, tack och bock. Det blev en fest jag inte minns så bra. Inte för att den inte var minnesvärd, men jag har en åkomma: jag kommer inte ihåg tillfällen som blir lite för festliga. Det finns en skala som börjar med picknick, fortsätter med lite finare middag och slutar i brakfest. Blir det för mycket girlanger, fyrverkerier, poppers och såna där gulliga små vimplar och flärpar, då är det kör. Då dunklas mitt minne alldeles, och det var precis vad som hände den där dagen, när vi firade hoppet och våren.

(Det jag minns är bara att hundarna kom inspringande i tronsalen, mina glädjetjut och att Fursteen vid ett tillfälle sa att han precis lika gärna kunnat hämta Hoppet själv, men han kände på sig att vi behövde en seger. Inte nödvändigtvis jag, men Vandraren och Åke Tråk hade sett för deppiga ut på sistone, alltså).

Ja, sen vart det ju som det brukar. Dagen tog slut och övergick i natten, och tänka sig, natten följdes av ännu en dag. Det var dagen då vi åkte hem, hem till Karlstad, corona och knasiga ordvitsar. Men det fanns skillnader. Vandraren hade blivit riktigt snacksalig, men kunde nu läsa av sociala koder och brast inte ut i tirader om Kalmarunionen när en frågade hur det gått med senaste synundersökningen, och Åke Tråk, ja han var rolig, helt enkelt. Det är naturens egna mysterium, men så var det. Plötsligt satte han sina tråkiga ordvitsar. Set-up, punch-line och tajming. Han var kul, och inledde ju (som ni vet) senare under året en ståuppturné (Stå på dig, Åke Tråk) som fick rätt så fina recensioner.

Och bäst av allt: när vi kom tillbaka, då blommade löken, spirade syrenen och spikade Gud in sina spikar. Det var en period på fem år när Färjestad vann SHL, sola’ sken lagom mycket och Hoppet inte villade bort sig igen. Ja, du, då var det verkligen vår. Det vill jag lova.