Med sin självsäkra gång och huvudet på skaft gick han där med näsan i vädret. Leija Mopsson avskydde hur Harken von Löjelii försöker utmärka sig, spela överlägsen. Ful var han också men det kunde han då rakt inte förstå själv ens. Det hade räckt att han speglat sig i någon av palatsets fontäner för att förstå. En spegel hade nog aldrig fungerat för den skulle smält av sorg av den fula reflektionen eller spruckit av ren rädsla. Nej tacka vet hon sig själv. En elegant dam i sina bästa 70 år. Silvervitt hår med en bred svart slinga, grön dimmiga ögon och en mun som var ett perfekt sträck. Ögonbrynen satt lite vart dom själv ville men det gav bara karaktär tyckte hon. Hennes kropp var stark och smidig, hon hade aldrig latat sig från motion eller sina yoga pass. Inte som den där Harken som sitter på sin fyrkantiga rumpa dagen lång och trycker i sig den ena feta måltiden efter den andra och sväljer ner den med tunnor av vin. Icke att förglömma alla de tårtor, bakelser, godis och andra sötsaker. Det är i den stora mängd att till och med Marie-Antoinette skulle blivit imponerad och avundsjuk. Medans Leija vandrade där i trädgården funderade hon. Snart var det dags för den årliga vårnarrar dagen. I år hade hon bestämt att hon skulle trycka till den där Harken rejält, han skulle få på sin stora nos. Han skulle inse vem som var den bästa narren i riket, hon.

****

Det var då attans vad den där kvinnan Leija glor på mig tänkte Harken då han gick sin vanliga motionsrunda i trädgården. Motionen innebar egentligen att han gick förbi köket som låg i västra delen av slottsparken för att få en förnimmelse av vad som skulle komma att serveras under dagen. Mat var livet och sötsaker bonusen. En bonus han gärna såg till blev stor men aldrig att han försummade sin plikt. Han såg alltid till att ha ett skämt eller ett roligt narr trick i rockärmen. Med sina 74 levnadsår så hade han lärt sig ett och annat och prins Frei hade även belönat han mången gång. Men sen kom den där Leija hit. Fräcka, tuffa och fast han inte ville erkänna det egentligen, vackra Leija. Hon förstör för honom. Hon kom och inkräkta på hans plats som första narren. Men det skulle bli ändring på det för snart nalkas den årliga vårnarr dagen och då skulle han se till att dra Leija rejält vid näsan och vinna prins Freis gunst igen. Med ett leende på läpparna och huvudet högt fortsatte han sin promenad i den purrande trädgården.

****

Vad både Harken och Leija inte visste var att Furst Frei hade betraktat dem. Han såg vad ingen av dem själva såg och han visste vad han skulle göra. I år skulle narrarna bli narrade. Frei skrattade lågt och fortsatte sin inspektionsrunda av den nybyggda sjön där några sjöjungfrur och ett gäng semisser skulle bosätta sig. Det såg lovande ut och trädgårdsmästarna hade även tagit in de sällsynta grönskimrande rosenbuskarna från Smaragd Havet, efter hårda förhandlingar med Kapten Ami och en smärre förmögenhet från statskassan. Men invånarnas välbefinnande var det viktigaste för prins Frei. Kosta vad det kosta ville.

****

I skydd av skymningen och till ljudet av krakåernas skriande sång smög Leija längs stadsmuren och bort till den södra murens skogsdunge. Där stod dwarken Einert med den stora glasburken innehållande det hon hade beställt. Hon lämnade fram några lorenziner som de avtalat, tog emot burken och gömde den under sin mantel och smög tillbaka samma väg hon kom. Hon ler för sig själv. Nu skulle den hagalna Harken allt få så han teg.

Samtidigt i en annan del av staden står Harken lutad mot en vägg och väntar. Han ska köpa en vacker yogamatta som han tänk narra Leija med. Han hade den perfekta planen. Tyckte han själv.

Både Leija och Harken gick triumferande med sina saker tryckta till sin barm och skrockade för sig själva. De hade hög tro på sig själv och att de skulle göra en narr fullpott men istället kommer det vara dem som blir narrade. Värre än dem ens kunnat ana och av den som dem sist kunde tro. Det perfekta narret med andra ord. Men det kommer längre fram i sagan.

De båda gick för att förbereda sina planer. Det måste gå smort så planen gick i lås och nästan bokstavligen inte blev pannkaka.

****

Morgonen gör sitt vackra intåg i staden. Solens strålar fångas upp av pärlan på toppen av palatset och sprider ut sin vackra glans över alla stadens nyvakna invånare.

Leija gör sig redo att gå till parken för sin morgonyoga men på väg ut så ser hon att där ligger ett vackert inslaget paket på hennes trappa. Den pryds av en rosett i skäraste rosa och ett guld glittrande kort. Hon tittar sig omkring för och se vem som kunnat lämna det. Men inte en enda människa eller varelse syns till. Hon öppnar kortet och börjar läsa

Lika vacker som du fagra kvinna är i mina ögon

hoppas jag denna matta kan vara för dig

Lika upplyftande som du är för mitt humör

hoppas jag denna mattan kan vara för dig

Med bergens magiska dimma denna matta berikat

likadant berikar du mitt liv med din existens.

Hon öppnar sakta paketet och finner en utsökt fluffig yogamatta i klaraste himmelsblå med vita tofsar i hörnen. Den var så vacker. Att den var lite fuktig kunde hon känna men det var inte så farligt. Upprymd nästan sprang hon till parken för att testa den och se om den fungerade. Hon kunde såklart inte låta bli att undra vem denna beundraren var. Kanske en av prins Freis livvakter eller nej det var nog någon av de stiliga rådmännen. Hon breder ut mattan, sätter sig och försöker meditera. Den är mer än fuktig inser hon, den är dyblöt. Hon försöker fokusera och tänker att det ska vara så, det är ju ändå bergens magiska dimma. Sakta börjar det sticka i baken och längs hennes ben. Hon kan inte koncentrera sig. Helt plötsligt flyger hon upp och inser att det inte är någon dimma utan något helt annat. Det bränner på hennes hud. Hon springer till närmaste fontän och hoppar i för att få bort den brinnande känslan. Bakom husknuten längre bort står Harken och skrattar för sig själv så han nästan trillar ihop. Leija sitter i fontänen och hon känner nu igen symtomen. Det har varit en Pantheras dregel på yogamattan och hon anar vem den skyldige kan vara, även om hon inte har några bevis. Men han ska snart få igen. Snart ska han inse vem som har det bästa vårnarret.

****

Förnöjt går Harken till köket för att fira sitt lyckade narr med något gott. Synen av en springande Leija som kastar sig handlöst ner i fontänen var en syn han inte skulle glömma i första taget. Han skrockade glatt för sig själv. Inne i köket är det tyst och tomt. På ett av borden står ett fat med en silverkupol över och en lapp.

– Himmelsk ormknutstårta med blommor och frukt från toppen av Mons Caprifolium–

Det börjar vattnas i Harkens mun och han tittar sig en gång till runt för att se att ingen är där. Han rycker upp locket, har sin mun på full gavel och börjar med händerna ta av innehållet han trodde var där. Där är ju inget. Han blir stel av chock, sen börjar han känna en fruktansvärt hemsk smak i munnen. En smak som letar sig ut i varenda sinne i hans kropp. Han rusar bort och tar ett krus med öl och häller i sig, smaken är kvar. Han tar vatten. Han tar mjölk men inget hjälper. Han smyger ur köket och går längs trädgårdsgången, hostar och fräser. Då kommer dwarken Hans-Lajf förbi och utan att skämmas släpper han väder och går lugnt vidare. Harken känner doften sprida sig och inser då vad det är han pris ätit. Han har ätit dwark fisar. Han blir alldeles grön i ansiktet och med ena handen för sin mun springer till närmaste buske. Vad som sker där kan ni nog själv gissa. Ingen angenäm händelse.

Längre bort ligger nu Leija på gräsmattan och soltorkar efter hennes ofrivilliga bad tur i fontänen. Hon ser i ögonvrån att Harken går där och spottar och fräser. Nöjd med sig själv skrattar hon tyst och sträcker ut sig över gräsmattans gröna madrass.

****

I sin stora opalskål hade prins Frei följt deras upptåg med ett leende som spelade i hans mungipa. Dom trodde de hade kommit på perfekta narren mot varandra tänkte han. Men snart skulle dem få sig en läxa och kanske inse både det ena och det andra. Inse att dem kunde vara kompanjoner istället för fiender. Eller kanske till och med något helt annat. Det var dags att sätta igång planen.

****

En pyttling kommer springande i all hast och ger Harken och Leija vars ett pergament.
“Direkt från Furste Frei” sa han och försvann lika snabbt som han kom.
På varsin plats rullar dom upp sina pergament och läser:

Le Printemps Retournera

Våren är lite trögstartad i år men jag längtar så efter den.

Längtan är så stark att jag tror jag börja blir sjuk.

Så jag har bestämt mig för att den som kan locka fram våren ska få min fulla gunst och den ärofyllda titeln -Förste Förträffliga Hovnarr-.

H.F.H Furste Frei

Harken och Leija fick båda fart på benen. Nu skulle deras dröm gå i uppfyllelse och den andra skulle bli dragen vid näsan. Men nu gäller det att vara både smart och kvicktänkt och framför allt först på det. De rusar i ilfart, eller ja så snabbt som deras ben tar dem, vilket inte är vidare snabbt men fram kommer dem. Leija är först in på hovbiblioteket och springer från hylla till hylla. Sen ser hon vad hon letar efter. Boken är tung och den far ner med en smällt på närmaste bord så dammet yr. Snabbt som ögat med ett krokigt finger läser hon sida upp och sida ner. Där, ja där var det. Ut far hon och i dörröppningen håller hon nästan på att krocka med en tungt flåsande Harken. Med ett triumferat skri och skutt tittar hon på honom och springer vidare.

Harken svor en massa, ja dom orden kan vi ikke skriva här, de ger sår i öronen och det vill vi inte veta av. Han förstod ganska snabbt att Leija fått samma brev och erbjudande som honom och att hon tänkt likadant. Mummel mummel och ännu mer svordomar för att hon hann före han till biblioteket. Dock hade hon inte varit så smart utan hon hade lämnat kvar boken på bordet, på den rätta sidan. Tog bara Harken få sekunder att få samma information som henne och han begav sig iväg. Nu gäller det att komma fram till Glaskällan i bergen före Leija. Tur som var har Harken ett äss i sin rockärm.

I sitt stall har han en Equivale, snabb som vinden och i vacker färg som djupaste ebenholt. På dennes rygg skulle Harken vara där snabbt som attans eller ja iallafall före Leija, även om hon fått ett litet försprång.

Leija tänkte först hyra en häst och vagn men insåg att det kommer gå för långsamt. Hon funderade på olika lösningar och just då gick en amilur förbi eller ja den skuttade mer, men snabbt. Hon berättade sitt ärende och frågade om den kunde hjälpa henne. Om den kunde tänka sig att bära henne på sin rygg och snabbt ta sig till Glaskällan. Den tittade storögt på henne med sina 15 små lila ögon och log sen och nickade. Kravet vad dock att Leija måste ge en lock från sitt hår. Ja det var inte mycket att göra åt det även om Leija älskade sitt hår och vårdade det som en kär vän. Det sved lite i henne men viljan att vara först och bli bästa hovnarren, det härjade starkare. De skakade hand eller kanske tass? Ja vad det nu var för del på Amiluren.

****

Som ni säkert förstår så kom Harken först till platsen och hade han varje dag gjort den glädje dansen han gjorde då skulle hans hjärta nog mått bättre och även hans omfångsrika kropp. Hans glädje ekade mellan källornas höga bergstoppar och tur att just där han var inte fanns någon lavinrisk annars skulle ha fått sig en snödusch. Nu gäller det att leta sig fram till just den lilla källan som beskrevs i boken. Glaskällan. Snabbt måste det gå för han anade att Leija var han hack i hälarna.

“Den fagra kvinnan ska ikke vinna över mig” sa han med myndig röst för sig själv och klev av sin Equivale, klappa den ömt på mulen och började leta mellan buskar och snår.

Leija kunde se källornas rykande ångor stiga mot skyn. Nu var det inte långt kvar. Hon visste att Harken hade hunnit före, hon kunde höra hans självbelåtna skratt eka i vinden runt omkring henne. Hon svor tyst för sig själv och steg av amiluren, skar av en lock från sitt hår och tackade. Sen rusade hon in bland käll landskapet och började leta. I sitt sinne hoppades hon att Harken ännu letade och inte hade funnit källan.

På varsitt håll sprang Leija och Harken runt och letade febrilt och samtidigt fantiserade dem om hur de skulle kunna smeta in i den andres ansikte att det var just hen som nu var Första förträffliga hovnarren. Vad dem inte visste var att Furst Frei stod och betrakta dem i sin osynlighets vagn på en av bergstopparna. De hade nog inte ens upptäckt han om han valt att stå där helt synligt för så fokuserade var dem i sitt letan. Ett litet glädjetjut hörs. Leija.

Hon hade hittat den. Där framför henne bredde den ut sig eller ja den var egentligen inte större än en liten fiskdamm på 3*3 meter men ytan vart alldeles glasklar och ja hon förstod varför den fått sitt namn. Hon betrakta den ett tag och njöt av hur träden och himlens färger spelades i dess yta och då fick hon syn på det. De solgula vackra bären. Vårbären. Dom som skulle kunna locka fram våren. Nu gäller det att vara först. Hon inser att hon måste hoppa i källan och simma ner en bit för hon kunde se dom där, frestande och ropande på henne.

Just då kommer Harken fram ur ett par buskar och ser att Leija är redo att hoppa i. Han börjar springa så snabbt hans korta ben bär honom, han tänker var först att hoppa i. Men Leija är snabbare. Hon tar sats och hoppar i med fötterna först. Ett högt tjongande ljud och sedan blir det alldeles tyst. Harken stannar tvärt och står chockad och ser på synen framför honom.

Där ligger Leija pladask, på Glaskällan. Ja hon är inte i den utan ligger som på dess yta. På ryggen med ben och armar rakt ut. Svordomarna som kommer ur hennes mun låter vi också bli osagda i denna historien. För vi vill skona läsarnas öron. Harken vaknar upp ur sin stelhet och springer mot Leija. Han testar att först sätta toppen av sin fot på glaskällan. Han blir misstänksam om att källan kanske var förhäxad och att han då skulle bli fångad i den eller trilla igenom den. Han böjer sig ner. Känner och tittar på dess yta med en skeptisk blick. Leija ligger fortfarande på rygg och svär. Harken sträcker sig framåt och lyckas få tag i Lejias ena hand och drar in henne till kanten. När han möter henne blick blir han förvånad av att den ler. Inte alls var hennes ansikte argt som han trodde det skulle vara. Han anade att hon visste något som inte han gjorde. Att bären skulle finnas i källan hade han anat eftersom hon tänkte hoppa i. Men hur skulle han få tag i det nu då det uppenbarligen inte gick att hoppa i den dumma källan. Eller kanske fanns det en annan ingång.

“Hur gick det” frågade Harken med mjuk och omtänksam röst.

“Jo det hade kunnat resulterat i att jag hade blivit blöt men nu blev det istället en törn på självförtroendet” sa hon och skrattade lite. “Men denna kropp tål en dunst då och då” hon vevade med ben och armar för att visa att allt satt där det skulle och att allt funka som det skulle.

När hon kommit upp på benen igen och dem stod mot varandra och blickarna möttes så kom dem på vad dem gjorde där och att dem var bittra fiender. Bären var det som härskade i deras tankar. Bara det. Ja slutresultatet att just han eller hon skulle vara den bästa var ju något som kom med bären och det var dit de båda ville.

Leija hade insett att källan bara var en spegel som lagts ut på marken och då hon låg där på ryggen som en sprattlande skalbagge och tittat uppåt så hade hon sett dom. De vackra gula bären. De hade varit en reflektion ner i den så kallade källan. Detta var inget hon sa till Harken. Nej nej, även om han varit snäll och vänlig och hjälpt henne upp så skulle hon inte låta han ta del av det. Men hon visste också att han snart skulle ha listat ut hur det låg till. Snabbt som ögat vänder hon sig om och springer ut på källans mitt och tar ett rejält hopp upp i luften. Hon trodde det skulle räcka för att nå klasen med bären. Men ack så fel hon hade. Hon hoppade igen och igen och igen. Hon brydde sig inte om hur desperat och roligt det möjligen såg ut.

Harken hann inte riktigt förstå vad som hände. Han var lite fast i ögonblicket då dem hade stått mot varandra och han hade tittat in i Leijas ögon och sett ett av henne sällsynta men så otroligt vackra leenden. Nu såg han den Leija som han tävlade mot, hon som kom och inkräkta på hans plats som narr vid hovet. Han tittar osäkert ut på källan. Den verkar inte magisk. Men man kunde aldrig veta. Leija hade iallafall tagit sig ut där utan att tveka. Kan hon kan jag tänkte han och började sakta gå och efter några få steg var han sida vid sida med en hoppande Leija. Han hade sett de glänsande gula bären hänga där som en sol i trädet. Han var längre än henne så han tänkte att hoppar han kommer han nå bären och inte hon. Han skratta lite för sig själv igen. Men det skulle han inte ha gjort för han nådde nämligen inte i heller upp. Dem båda betraktade trädet och funderade på om dem skulle kunna klättra upp där men det var omöjligt för hela stammen var nämligen fylld med taggar. De tittade på varandra med kisande ögon och det nästan rök ur öronen så mycke dem tänkte.

På berget stod Furst Frei och små log när han beskåda händelserna nedanför. Än så länge har planen gått åt rätt håll. Han såg till och med ett tillfälle av lite ömhet mellan dem, när Harken hjälpte Leija upp. Det varade inte så länge men dock var det på rätt håll.

Harken tittade sig omkring, mer och mer desperat. Var stod nu hans Equivoler. Med den kunde han flyga upp och ta bären. Dock hade Furst Frei förutsett det och direkt då Harken stigit av den och gått för att leta efter källan hade han lockat den till sig och gömt den i en närliggande grotta så länge.

Harken och Leija tittade på varandra. De både insåg att dem inte skulle kunna ta bären själva. De behövde hjälp. Av varandra.

“Ok det verkar som vi båda vill åt de gula bären. Men faktum är att ingen av oss når dom och klättra är uteslutet” suckade Leija

Harken mumlade till svar och skruvade på sig.

“Det ser ut som vi tyvärr är illa tvungna att hjälpa varandra. Ena får hålla den andra och sträcka sig efter bären. Sen får vi dela lika på dom. Och med tanke på att du är tyngre i rumpan än mig så är det du som får hålla upp och jag som sträcker mig” sa Leija med myndig röst och händerna i sidorna medans hon väntade på svar från Harken.

“Ja det verkar inte bättre” sen höjde han ett finger och spände ögonen i henne “men våga dig inget, vi ska dela på bären”

Leija fnyste och himlade med ögonen och mumlade tyst, nästan inte hörbart

“Som om du ändå skulle ha några bär kvar för du lär äta upp dom på vägen tillbaka”

Harken hörde bara mumlet men inga ord och tur var det.

De gör sig redo för uppdraget. Harken ställer sig stadigt, brett med benen och Leija klättrar smidigt upp i hans famn och sen upp på hans axlar. Hon sträcker sig.

“Oj så högt upp dom där dumma bären är” säger hon och inser att hon måste ställa sig på tårna för att nå. Ett farligt steg. Men hon måste ha bären. Så ett två tre sträck på tårna. Hon sträcker sig och sträcker sig och känner bärens ytan mot sina fingertoppar. Hon får äntligen tag i dom och i sin lyckliga iver tänker hon inte på balansen. För sent inser hon vad som håller på och ske men Harken var mer uppmärksam. Hon faller och hinner tänka att “nu kommer jag bryta något” och hon blundar.

Men hon landar mjukt och när hon öppnar ögonen så ligger hon tryggt i Harkens famn. Han tittar på henne med sådan ömhet att hon blir alldeles varm i kroppen.

“Har han alltid haft så varma fina ögon” tänker hon och ler mot honom. Hennes hjärta skuttar till i takt med hans. Vinden blev stilla, fåglarna började sjunga en vacker sång som sällan hörts, blommorna på trädet slog ut och började singla ner över dem och sprida en doft så ljuvlig. Detta var vad man kalla ett magiskt ögonblick. Deras ögon glittrar, deras leende skiner och deras läppar möter sakta varandra i en öm oväntad kyss. Den blir intensivare och Leija kastar sina armar om Harkens hals och tappar klasen med bären. Harken ställer ner henne och omfamnar henne tillbaka. I sin kärleks iver märker dom inte hur dem båda trampat på bären. När deras läppar till slut släpper taget om varandra inser dem vad som skett. Bären är totalt mosade och inga fler finns på trädet. Molokna beger dem sig tillbaka till hovet men hand i hand.

När de väl nådde stadsportarna efter en dels liftande med olika sorters människor och varelser så skiljs deras händer åt och dem beger sig på varsitt håll. I staden är de fiender. Dem vill åt samma position. Dem vill båda vara den största och första.

Vid skymningen är det dags att gå till slottet. Furst Frei har kallat dem. Han ville se vad dem kunde erbjuda han för att locka fram våren.

Med blicken ner i marken och axlarna nästan via knäna begav sig Harken och Leija mot slottet. Vid hov rummets stora vackra mörkbetsade träport möts dem. De ler lite svagt mot varandra med rynkade pannor. De tar varsitt djupt andetag och dörren öppnas.
Där på tronen sitter Furst Frei i hela sin ståtlighet med sin lilla tama älskade karakå i famnen. De blir förvånade att inga andra är i salen. Aldrig att det hade varit så tomt där. Men det gav dem chansen att betrakta hur vackert salen var.
Solnedgångens sista strålar letar sig igenom fönstren och bildar sagolika mönster på det vita marmor golvet. De tunga maffiga draperierna i världens alla färger hänger från taket och ger en mjuk inbjudande känsla. Sen allt silver och turkos föremål, som ihop bildade en fantastisk symetri.
De böjer sig båda ner på ett knä framför tronen.

“Var hälsad du ärade Furste Frei” sa Harken och hostade till innan fortsatte. “Jag har tyvärr misslyckat med uppdraget. Jag har inga bär. Inga vackra solgula bär som kan locka fram våren åt dig. Jag ber ödmjukast om förlåtelse” Han håller fortfarande sin blick i golvet

“Var hälsad du älskade Furste Frei” sa Leija och neg så djupt det gick. “Jag har inte i heller lyckats bättre. Jag fann bären men jag hade också i sönder dom” hennes röst stakade sig lite

“Det var ju lite förargligt. Jag hade hoppats att någon av er hade lyckats. Jag hade verkligen behövt dom där bären.” Frei försökte låta lite barsk men inom sig sprudlade ett skratt

“Nej Furst Frei det var jag som var klumpig och råkade trampa på dom. Leija hade hittat de och plockat ner dom. Så var inte förarglig på henne. Felet är mitt” Harken tittande sakta upp på Frei men vände sedan ner sitt huvud igen. Han skämde så.

Leija vände sitt ansikte och tittade några sekunder på Harkens och tog till orda

“Nej Furste Frei. Felet är mitt. Jag var oförsiktig och trampade på dom. Det är jag som bär skulden och det är mitt misslyckande” hon försökte låta så uppriktig som hon kunde men i hennes röst hördes även något annat. Något varmt och ömt.

“Res er och titta på mig” sa Furst Frei medans han reste sig och kom gående mot dom

“Bären är inte dom bären som ni tror. De är inte ens några bär utan en sorts svamp. De kan inte locka fram någon vår. Och inte något annat i heller för den delen. De är mest bara vackra. Men dom har gett er något värdefullt.” han log mot dem båda och de tittade på Furst Frei och sedan på varandra och förstod inte vad det var som skedde.

“Ni har i åratal försökt överglänsa varandra. Förstört för varandra av avundsjuka. Men jag har sett att där fanns något annat. Hopp och något vackert äkta i era blickar. Men ni har båda varit för envisa för att inse det självklara. Ni är som gjorda för varandra” han tog deras händer i sina och hans leende sken upp hela salen

Harken och Leija tittade på varandra och sa samtidigt.

“Men Furste Frei, narrade du oss?

“Ja jag narrade narrarna” sa han och alla skrattade hjärtligt ihop…