Företräde för Arternas Ambassad Viskan – Borås

Arternas Ambassad uppstår i skärningspunkten mellan konst, aktivism och folkbildning. Genom ambassadörsprogrammet får kandidaten välja en art att lära sig mer om, för att sedan representera den i världen. Det måste inte vara en hotad art, även oälskade eller “invasiva” arter som råttor, fästingar och parkslide behöver någon som för deras talan. Den allra första kullen av ambassadörer utexaminerades den 22 maj 2023 i Borås.

Arternas Ambassad vill ge röst åt varelser som människor inte så lätt förstår 🐀

Furst Frei gav audiens för Fil.dr i design Thomas Laurien (HDK – Valand) som gästade Fursten i egenskap av representant för Arternas Ambassad Viskan – Borås. Ambassaden är en del av den ideella föreningen Skimmer och härvor som leds av Thomas och Theo Ågren, och som utgår från avrinningsområdet Viskan. Projekten genomförs i samarbete med flera aktörer i regionen, bland annat Rydals museum och Textilmuseet i Borås och finansieringen kommer från Boråsregionen och HDK – Valand, Göteborgs universitet.
Arternas Ambassad ingår i ett nätverk av liknande projekt runt om i Europa, löst sammanhållna av den gemensamma ambitionen att “lyssna på, och involvera, rösterna från plantor, djur, mikrober och människor som bor i Nordsjöregionen”. Medlemmar i nätverket möttes på konferensen “CONFLUENCE OF EUROPEAN WATER BODIES” vid den spanska lagunen Mar Menor i september 2023. Arternas Ambassad deltog som ambassadör för Viskan

Ett av samtalskorten för föreningens studiecirkel “Flow Feelers”

Skimmer och Härvors olika projekt spänner brett över konst, folkbildning, vetenskap och civilsamhälle och använder verktyg från dessa olika kunskapsfält, för att bidra till förändrade relationer mellan människor och övriga arter i världen.
Vägledande i arbetet är ett ekofeministiskt, icke-dualistiskt och posthumanistiskt tankegods, som manar människor att ifrågasätta sina egna hierarkiska föreställningar om den levande planeten och vår roll på den: I en tid då landmärken som vattendrag och berg kan få status som juridisk person, hur ska vi respektera deras egen vilja att agera i världen? Vilken skyldighet till gentjänst har vi människor, när vi tar del av naturens gåvor i form av mat, material och syre? Hur förändras vår relation till en “okarismatisk” art som råttan, när det nu är vetenskapligt belagt att råttor är varelser som kan skratta? Hur ska vi tänka kring Nonhuman Rights – alltså icke-mänskliga personers rättigheter?

Samtalet mellan Thomas och Furst Frei kom bland annat att handla om hur ett slentrianmässiga språkbruk kan försvåra ett eko-orienterat helandearbete. Uttryck som “globen”, “invasiva arter”, “ekosystemtjänster”, “naturresurser” och liknande, reducerar den levande världen till en samling döda objekt utan eget inneboende värde. Det inbjuder till ett hänsynslöst överutnyttjande, som ganska snart drabbar även människan. Ett mjukt eko-aktivistiskt språkbruk kan innebära att “globen” byts ut mot “Moder Jord” eller ett mer neutralt “planeten”. “Invasiva arter” är egentligen att betrakta som tvångsförflyttade arter – exiler som alltid sprids mot sin vilja av människor. Istället för “naturresurser” kan vi prata om naturens gåvor – då ger det ju sig självt att man även måste vara beredd att ge tillbaka.

Ekofeministiska och posthumanistiska perspektiv ogillar rangordning av arter utifrån hur “intelligenta” eller användbara de är (för oss människor) men somliga arter utgör ett bredare fundament för liv, än andra arter. Dessa kan kallas Keystone Species (ung. grundpelar-arter). Här illustrerade Thomas genom att ställa bävern bredvid fästingen: utifrån ett ekofeministiskt perspektiv har varje art ett absolut egenvärde som inte kan jämföras. Dock står väldigt många fler arter, metaforiskt, på bäverns rygg eftersom dess dammbyggande är en livsförutsättning för andra varelser. Om bävern försvinner, så försvinner kanske även de arter som är beroende av bäverns aktiviteter. Arternas Amassad menar att människan behöver träda fram och ta sitt ansvar som keystone species – vi måste ta vår roll som möjliggörare av mer liv på allvar och aktivt restaurera planetens ekosystem. Här kan vi lära av urfolken som besitter mycket praktisk kunskap om hur vi kan leva tillsammans med den levande världen. Primatologen Jane Goodall manar oss att börja allt sådant helande “här” – i det lokala ekosystem som är vår närmaste granne. Om vi tänker för stort, och för långt bort, är det lätt att överväldigas och ge upp.

Under audiensen fick Furst Frei hjälp med att syna sina egna hierarkiska föreställningar kring relationen mellan mänskliga och omänskliga personer. Den som tar sig an ett viktigt arbete, oavsett om det gäller att skapa tankeväckande konst eller att hela människans relation till den levande världen, måste vara orädd. Thomas citerar författaren Joyce Carol Oates:

Det är min övertygelse att att konst inte ska trösta:
Om vi söker tröst kan vi vända oss till massunderhållning och till varandra. Konst ska provocera, störa, väcka våra känslor och expandera våra sympatier i riktningar som vi inte kan förutse, eller kanske inte ens önskar.

Till avsked gav Thomas Laurien förslag på litteratur som kan vägleda tanken och handlingen framåt mot en art-inkluderande framtid.

Läs mer:

Skimmer och härvor websida.

Arternas Ambassad på instagram.

Thomas Lauriens sida på Göteborgs Universitet.