Dagen är en högtid som firas på på det sicilianska helgonet Lucias dag den 13 december. Högtiden utgör tillsammans med advent inledningen av julfirandet. Luciatraditionen blandar element från förkristna och kristna figurer. Eftersom dagen enligt den gamla Julianska kalendern inföll vid midvintersolståndet – årets längsta (och farligaste!) natt – uppstod mycket skrock och folktro om hur man skulle skydda sig mot mörkrets krafter. Därför är det kanske inte så konstigt att luciafirandet är en utpräglad ljustradition. Passande nog kommer namnet Lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ljus.
Den magiska lucianatten, liksom midsommarnatten och julnatten, lämpade sig väl för trolldom och spådom. I gammal tid kunde den modige bli varse fördolda ting och kommande händelser genom att gå “årsgång” – en rituell vandring. En person som ville utnyttja de magiska energierna som var i omlopp var tvungen att fasta hela dagen och undvika all eld. Dessutom måste hen gå under tystnad och djupaste allvar utan att hälsa på någon mötande. För en person som gick på ett sådant sätt uppenbarades syner om det som skulle komma.
Från början var luciafirandet en svensk företeelse där lokala traditioner så småningom bakades ihop och serverades i en nationalromantisk tappning i slutet av artonhundratalet. Denna mer enhetliga luciatradition spreds till övriga landet och numera även i viss mån till de övriga nordiska länderna.