Ett år har gått sedan förra gången vi pyntade påskris och letade bjärt färglagda kartong-ägg med godis. Och om ett år gör vi det (förhoppningsvis) igen.
Visst är det något tryggt med traditionerna som återkommer år efter år? Det stadiga upprepandet av ritualer ger livet rytm och puls. Traditionerna ger oss en horisont att sätta kurs mot så vi kan ta oss igenom vardagen. Efter jul kommer fastan, sedan påsk, sedan Kristi Himmelsfärd, och så vidare. Det känns förutsägbart, ja, tryggt som sagt.
Ett år har gått sedan vi upprepade samma välbekanta handlingar och sjöng samma sånger och åt samma mat. Lustigt nog är det samma mat vid nästan alla de stora högtiderna. Fast vid den här tiden på året heter julmusten förstås påskmust men alla vet ju att det bara är en annan etikett på flaskan… Och det är helt okej, vi vill trots allt inte bli alltför överraskade när det kommer till traditioner. Same procedure as every year – “samma procedur som varje år” säger grevinnan till sin betjänt i den svartvita TV-sketchen som många av oss bara måste se varje nyår.
Påsken är nog den högtid som jag mest förknippar med stillhet och begrundan. För i pausen från vardagens alla små draman och minikriser får vi tid för varandra och för oss själva. Och kanske är det just rörelsen inåt och mötet med sig själv som är det viktigaste nu när man ändå har tid?
Den här påsken funderar jag mycket över hem, trygghet och familj – en treenighet som på något sätt är avhängiga varandra. Ta bort en av dem ur räkningen så kantrar hela ekvationen!
Jag tänker på alla dem som förlorat sina hem till tyrannernas bomber…
Jag tänker på alla dem som av omständigheterna tvingas bo tillsammans med någon som är känslomässigt frånvarande, eller rentav farlig.
Jag tänker på alla dem som är så ensamma i sina trygga bon att hemmet blir trångt och kvävande.
Jag tänker på alla dem som flyr och på dem som sov under bar himmel i natt.
Jag tänker på dem som saknar någon de förlorat eller som fruktar att förlora någon de älskar…
Ett år har gått och världen är fortfarande samma gamla trasiga värld.
Krig och farsot är dessvärre återkommande inslag i vår kultur – en skuggversion av våra högtider och ritualer. Trots de eviga försöken att skaka av oss dessa mörka jägare, lyckas de alltid sniffa rätt på spåret och bryta in i våra hem, bryta upp våra familjer och bryta sönder den trygghet vi kämpat så för att uppnå.
I år tänker jag på allt detta och jag sörjer. Samtidigt hoppas jag på bättre tider och lovar mig själv att göra vad jag kan, även om det är litet, för att världens bördor ska lätta.
Jag hoppas på en ljusare morgondag. Jag hoppas på trygghet för dem som flyr och jag önskar ett hem för den som måste sova på marken eller i en pappkartong på en bakgata någonstans. Jag hoppas, nej lovar att vara, en kärleksfull famn för den som inte har familj eller vänner.
Sist men inte minst… Jo förresten, det är min allra minsta förhoppning men jag måste ändå säga det: Jag hoppas vi slipper nymodigheter som midsommarmust!
Och med dessa ord vill jag och min familj hälsa er alla en Glad Påsk!
Hans Furstliga Höghet furst Frei av Lorenzburg
Le printemps retournera – Våren återvänder alltid
