Idag är det många som påbörjar påskhelgen runtom i landet. För somliga innebär helgen lite tid för reflektion över livets förgänglighet och samtidigt ro att hitta det hopp som behövs för att orientera sig genom livets svårare terränger. Oavsett vår andliga övertygelse, eller vilket politiskt läger vi helst slår upp våra tält i, så är vi lika drabbade av den utmaning som det nya coronaviruset har placerat i vår väg.
Samhället är en lagsport, det glömmer vi ofta bort i dagar av fred och välstånd. Nu befinner vi oss mitt i en situation där några av oss är kallade att träda fram och slåss på frontlinjen. Jag tänker då främst på de modiga själar som kämpar för att rädda liv, och på dem som måste hålla igång samhällets vitala organ.
Andra måste träda tillbaka och bereda plats åt dem som har viktiga uppgifter att utföra. Jag tror det är en övning i ödmjukhet att inse att vårt normala sätt att hantera kriser, genom dådkraft och aktivitet, inte fungerar. I detta Terra Incognita – “okända land” måste de flesta av oss hålla oss hemma trots att det kliar i fingrarna att göra allt vi är vana vid att kunna göra. Kanske krävs det också sitt särskilda mod att avstå från vissa av våra vanliga bekvämligheter.
Påsken kommer med sitt dubbla budskap om sorg och glädje. Den gemenskap som vi brukar kunna se fram emot vänds i år till saknad. Många har förlorat en älskad anhörig – alla hindras från att krama och trösta några av våra närstående trots att vi så innerligt gärna vill göra just det. Då är det extra viktigt att öva den icke-vetandets och icke-kunnandets ödmjukhet som krävs av oss som samhälle.
Mitt i sorgen och mitt i ensamheten finns ändå hoppet! I vårt fredliga land tvingas vi sällan möta de värsta tänkbara katastroferna och påskens budskap förvandlas till någonting abstrakt – några dagar av ledighet och god mat tillsammans med familjen. Men högtiden handlar om glädjen som vi hoppas ska vänta på oss när vi kommer ut ur det svåra. I år blir påskens budskap någonting levande. I tider som denna blir rädslan, sorgen och ensamheten en börda att bära solidariskt och då behöver vi som samhälle träna hoppets muskler. Ett otal små gester av omtanke, lätta att bära för den enskilda givaren, kan åstadkomma stora och goda förändringar.
Lorenzburgs nationalsymbol är den torra lilla ärtan – en obetydlig sak, lätt att vifta bort, men inuti ligger någonting levande och väntar på de rätta omständigheterna.
I påsk tänker jag mycket på framtiden och hur vi kan skapa “de rätta omständigheterna” i detta nu. Kanske får vi det hopp vi förtjänar, isåfall har vi ingen tid att spilla.
Tillsammans, oavsett om det är i samma rum eller med hjälp av telefon eller dator, kan vi bygga förtröstans muskler.
Ring, skriv eller ropa över hustaken att det finns hopp! Tänk inte att det som ser visset ut har gett upp för alltid, någonting levande gömmer sig under ytan och det väntar på de goda tider som kommer om vi bara vågar tro på det.
Med dessa ord vill jag och min familj hälsa er alla en Glad Påsk!
Hans Furstliga Höghet Furst Frei av Lorenzburg
Le printemps retournera – Våren återvänder alltid
