Den 24 februari 1607 uruppfördes det dramatiska musikverket Orfeo i den Italienska staden Mantua. Verket, som anses vara den första egentliga operan, är komponerat av Claudio Monteverdi och librettot är skrivet av Alessandro Striggio. Kompositören Jacopo Peri hade visserligen framfört sångspelet Euridice redan några år tidigare men det verket var snarare ett program som förde fram handlingen med hjälp av recitativ (monotona tal-sjungna stycken). Orfeo är en allegorisk opera i fem akter och handlingen kretsar kring den unge halvguden Orfeus som trotsar själva dödsrikets lagar när hans älskade Euridike dör efter ett ormbett. Operan räknas som ett tidigt barock-verk men man kan fortfarande höra klanger av renässans både i musiken såväl som i handlingen. Här nedan är en länk till verket i dess helhet under ledning av Jordi Savall. Under filmklippet återges handlingen i korthet. Mycket nöje!
Prolog
La musica prisar tonernas makt. Genom dessa kan publiken komma till ro, liksom Orfeo med sin sång skänkte frid åt naturen.
Akt I
Herdar och nymfer firar slutet på Orfeos kärlekskval, hans bröllop med Euridice.
Akt II
Orfeo prisar sin lycka. Då nås han av den fruktansvärda nyheten att Euridice är död. Hon har blivit biten av en orm medan hon plockade blommor. Sångaren stiger ned i underjorden för att vinna tillbaka sin hustru.
Akt III
Beledsagad av l’Esperanza når Orfeo fram till underjordens portar. Här lämnar hon honom. Orfeo måste ensam stiga ned i underjorden. De dödas färjkarl, Caronte, vägrar att föra honom över floden Styx. Sångaren ber förgäves om medlidande, men hans sång får bara Caronte att somna in. Ensam i en båt korsar Orfeo Styx. Underjordens andar slås av häpnad: inget verkar vara omöjligt för människorna.
Akt IV
Dödsguden Plutones gemål Proserpina blir så rörd av Orfeos klagan att hon hos sin make utverkar att Euridice skall släppas. Men Plutone ställer ett krav: Orfeo får inte vända sig om och se på sin älskade under färden tillbaka till de levandes rike. På vägen mot ljuset tvivlar Orfeo på om Euridice verkligen följer med honom. Han ser sig om och förlorar sin älskade för alltid. Andarna inser att han har lyckats betvinga underjorden, men inte sig själv.
Akt V
Orfeo ger sig hän åt smärtan över den slutgiltiga förlusten och vill avsvära sig all kvinnokärlek, offrar sin lyra och sångkonst i ett sista förhärligande av sin älskade. Hans fader Apollo uppmanar honom till att visa självbehärskning och för med sig sonen till gudarnas himmel som en odödlig. Euridices ansikte kan han se i stjärnorna. Herdarna hyllar den förgudligade sångaren.
