Jag sitter på spårvagnen och vänder blicken ut genom fönstret och upp mot himlen. Ansiktet suger i sig solstrålarna som lyser in, uv-filtrerade av glaset, och jag drabbas av insikten om att våren är här. Orden “drabbas” och “vår” kanske inte är bekväma med att nämnas i samma mening men det är faktiskt så det känns. I alla fall denna dagen-efter dagen-efter dagen- efter dagen som berövade Europa några familjemedlemmar, grannar, vänner, älskare och medmänniskor genom en galnings beslut att mangla dem på en gata i Stockholm.
Jag sitter på spårvagnen och vänder blicken inåt och jag skäms över mina egna tankar. Jag sitter här och undrar om det kommer att smälla snart. Jag tittar på folk som går på spårvagnen. Jag tittar på deras väskor: ryggsäckar, portföljer och resväskor. Kommer någon av dom att innehålla en bomb? Ser personen på sätet bredvid mig “Radikaliserad” ut? Och så kommer naturligtvis frågan: hur ser en sådan person ut? Svart hår eller Blont? I efterdyningarna av katastrofen inser jag att vem som helst på spårvagnen skulle kunna vara nästa terrorist. Det är ju i många fall terroristens förmåga att kamouflera sig till sista ögonblicket som gör att hen kan åsamka så stor förödelse. Bruna ögon eller Blå? Bruna åsikter eller röd-svarta? Radikaliseringen är en perverterad regnbågs-rörelse som välkomnar alla som är beredda att dö, eller döda, för sina åsikter. Det enda alla dessa ideologier har gemensamt, oavsett vilken färg förespråkarnas hud eller politiska åsikt har, är att de har en svart-vit världsbild. På utsidan är terrorister blåögda, brunögda, grönögda och kanske, i vissa albinistiska undantagsfall, rödögda. På insidan är dock alla terrorister monokroma. Det finns bara svart eller vitt.
Jag sitter på spårvagnen och skäms över att jag känner hjärtat slå hårdare när vagnen rycker till eller när en medpassagerare tappar sin telefon i golvet. Jag vill vara lugn och samlad och känna hopp men jag sitter mest och planerar flyktvägen ifall någonting skulle hända.
Så står en liten flicka framför mig och säger hej. Hon heter kanske Bella. Hon heter kanske Fatima. Jag vet inte flickans namn och det spelar ingen roll för det enda jag ser är att hon ler och att hon håller fram några små plastblommor mot mig.
“Vill du köpa en Majblomma?” frågar Bella-Fatima. Jag kan inte avgöra om hennes ögon är bruna eller blå eller gröna. De är regnbågsfärgade.
“Ja, det vill jag gärna”, svarar jag förvånat för jag har aldrig tidigare, i hela mitt fyrtio-åriga liv, velat köpa en Majblomma.
Vi småpratar lite, Bella-Fatima och jag, medan vi avslutar affärerna. Hon går vidare till nästa säte och jag går av vid nästa hållplats. Nu pryds kavajslaget av en röd plastblomma och jag vänder blicken ut ur mig själv och upp mot den klara himlen. Ansiktet suger i sig solstrålarna och de färdas genom synnerverna inåt och neråt i min själ. Och där känner jag hur någonting rör lite på sig. Det kanske är hoppet? Det kanske är våren? Jag kan inte avgöra vad det är för en liten blomma som börjar gro där inne men jag blir väldigt glad över att varje kronblad skimrar av sin egen färg. Och då tänker jag att radikalisering smittar. Terroristens svart-vita världsbild dödar hoppet och medmänskligheten i oss alla om vi tillåter det, och plötsligt har alla nyanser försvunnit ur vårt eget inre. Den dagen, inte förr, har terrorn vunnit. Då har vi alla radikaliserats.
Men blommorna kommer alltid tillbaka på våren. Krokusarna i min rabatt och min korta interaktion med Bella-Fatima vittnar om det, och min sekulariserade livsåskådning till trots blir jag påmind om en biblisk vers som jag tycker särskilt mycket om:
“Vildmarken och öknen ska glädjas under de dagarna, och öknen ska blomma.
Som krokusen ska den spricka ut i blomning och ropa högt av glädje!”
Och det är så det känns på insidan när solstrålarna får blommorna att slå ut där inne i bröstet. Det är våren, det är hoppet, som återvänder.
Furst Frei av Lorenzburg
Köp en Majblomma du också: MAJBLOMMAN.SE