Vi ser gärna att medborgare eller andra gästbloggar om högt, lågt och allt däremellan. Här följer ett personligt inlägg från medborgare nr 38. Vi tackar för bidraget!
Om mikronationen och det självvalda medborgarskapet som alternativ biktspegel:
Det är i skrivande stund den 10:e augusti 2015, och idag blev jag återigen utskriven från den slutenpsykiatriska vården. För nionde gången på mindre än tre år. Just den här vistelsen hade föregåtts av en tumultartad tid där jag odlat min småkriminella sida så gott som jag kunnat i jakt efter att komma bort ifrån mig själv, och hela kaoset kulminerade i att min digitala identitet kapades. Gränserna mellan mardröm och verklighet suddades ut och resulterade i en dimma fylld av hot och konflikter, allt i skarp kontrast till livet som den fromma ”prästpojk” jag en gång i tiden var.
Flykten har ständigt präglat mitt liv och min person. Vare sig jag tagit min tillflykt till rigid religiositet, droger eller bara gammal hederlig klinisk galenskap så har jag ständigt varit på flykt ifrån någonting. Kanske vore en lösning att bara gilla läget, att nöja mig med min lott i livet, vad det nu är. Själv har jag dock aldrig kunnat nöja mig med stillheten. Stillheten har varit ett redskap, viktigt att bruka i rätt tid, men inte mer än så. Uppmaningen ”kom som du är” har alltid klingat vackert i mina öron, men jag har alltid velat följa upp den med ”för att bli den du skall bli” när det kommer till mig själv. Vare sig jag vill det eller ej så är jag alltså nu i rörelse och det är bara mitt hopp att jag, fram tills den dag då jag eventuellt klarar av att slå mig till ro i min person, kan gå ifrån att fly bort från någonting till att ta min tillflykt någonstans. Där spelar just nu mitt medborgarskap i Lorenzburg en avgörande roll.
Jag har aldrig betraktat mig själv som svensk. Med det menar jag inte att jag skulle förneka att jag är född i Sverige av föräldrar som fötts här, jag menar bara att min nationalitet aldrig har spelat någon avgörande roll i det medvetna formandet av min identitet. Nationalsången kom mest att förknippas med de idrottsevenemang som jag emellanåt låtsades bry mig om, och den röda fanan väcker fortfarande varmare känslor än den blågula (även om min politiska hållning idag enligt många är betydligt mer invecklad än tidigare). Detta är ingenting som förvånar mig, jag är bergfast övertygad om att näst efter goda relationer till pålitliga vänner så är möjligheten att obehindrat göra egna val, utan andras begränsande kontroll, den viktigaste komponenten när det kommer till att skapa den lycka som skapas kan. Jag valde aldrig att bli svensk, däremot valde jag med glädje att ansöka om medborgarskap i storfurstendömet Lorenzburg. När jag nu letar efter en ny tillflyktsort (det kriminella livet är verkligen ingenting för mig) så är de ideal som denna mikronation förespråkar någonting som når rakt in i hjärtat på mig, till skillnad från de svenska nationalromantikernas lönnebergaidyll.
Att med en öppensinnad hållning utforska vad upplysta ideal egentligen är för någonting och med fantasins allvar som redskap skapa någonting att brinna för, det tilltalar mig så oerhört mycket mer än att skråla hejarramsor inne på öldränkta sportbarer (även om sådant beteende också har sin plats i mitt hjärta). Att tillsammans med fritänkande visionärer sakta men säkert nästla sig in i en varm gemenskap grundad på tolerans, det tilltalar mig eftersom jag där finner en sida hos mig själv som jag verkligen vill förstärka efter alla år av inkrökt navelskådning (som ju i sin tur avlösts av utagerande vansinnesbeteende som kompensation). I många år så gick jag regelbundet till bikt, en praxis som många antagligen tror är död inom den svenska kyrkligheten. Inför varje ny bikt rannsakade jag mitt samvete utefter olika ”biktspeglar”, texter som fokuserade på olika aspekter av ens beteende som skulle kunna vara föremål för önskad förändring. Jag har den senaste tiden, särskilt sedan allt fler förtjänstordnar inom furstendömet presenterats, kommit att inse att det här medborgarskapet fungerar som en sekulär ”biktspegel” för mig i denna tid av nyorientering.
”Fantasins allvar” hette det alltså. Jag må vara ung, ni får förlåta mig om jag (i vanlig ordning) är helt ute och cyklar, men ju mer jag ser av den här världens galenskap, desto mer blir jag övertygad just om att allvar är en lek, men att lek definitivt också är blodigt allvar. Jag har ägnat oerhört mycket tid åt att leka krig, men krig betyder offer, bedrövelse, katastrof och flykt. Kanske är det dags för mig att reda ut vad det egentligen är jag vill fly till? Oavsett vilket så lär jag knappast ta skada av att förlägga en del av den utredningen till den nation jag redan trivs i, trots att jag aldrig besökt dess geografiska territorium.¨
Håll med mig eller ej, det spelar ingen roll, jag ser hellre att någon blir upprörd och börjar grunna på sakernas tillstånd än att jag nödvändigtvis måste ha rätt i varje litet sammanhang. Jag tänker i vilket fall ge det här ett försök, för hellre en allvarligt karaktärsdanande fantasi än en konstruerad synnerligen illasinnad verklighet där jag ständigt finner nya sätt att förstöra mitt liv.
Länge leve Hans Serena Höghet prins Freï! Länge leve Lorenzburg!
Medborgare nr 38
Mycket starkt!och bra!
Ja det är en stark text som skrivits av en stark person. Viktigt att påminna sig om att känslig inte är detsamma som att vara svag.